Blogguppgift B: Pressetik.

Jag har valt att utgå från Ola Lindholms omskrivna fall där han innan han hade blivit fälld för någonting hade blivit namngiven i Expressen. Han blev sedan slutligen fälld för ringa narkotikabrott efter att man funnit höga mängder av bensoylekgonin som bildas i kroppen efter att man brukat kokain, i hans urinprov. Han nekade men valde samtidigt att inte berätta hur han hade fått kokainet i kroppen och han valde även att inte överklaga domen.

Om man ser till straffet som blev 30 dagsböter a 50 kr och 500 kr till brottsofferfonden, totalt 2000 kr, så kan man verkligen ifrågasätta huruvida antal artiklar skrivna om det här verkligen är rättfärdigat. Jag tycker väl kanske inte det. Och jag anser inte att det egentligen ligger i allmänhetens intresse heller så länge det inte innebär att han har försummat sina arbetsuppdrag för exempelvis Kamratposten eller barnprogrammet på SVT som han arbetade med, och egentligen inte då heller. Vilket han nu inte verkar ha gjort eftersom det först var efter urinprovssvaret som någon reagerade - inte för att han hade misskött sina arbetsuppgifter. Och även om han hade misskött sina uppdrag så tycker jag inte att det är rätt att hänga ut någon på det sättet. Lindholms arbete och "brott" handlar som Mårten Schultz menar, inte heller om någon offentlig maktutövning och dessutom är urinprovet något som avkrävts honom på hans fritid. Om något så hade det väl blivit en fråga mellan honom och hans arbetsgivare, om dom nu ens hade fått reda på något om händelsen om det inte hade varit för medierna. Det är samtidigt så klart olämpligt att någon som konsumerar narkotika arbetar med barn, det är ju dock mig veterligt inte fastställt om det var en engångshändelse eller om narkotikaanvändningen har varit mer regelbunden. Om brottet hade handlat om att Lindholm narkotikapåverkad hade betett sig olämpligt mot något barn hade det däremot varit värre. Det är samtidigt rätt godtyckligt vart jag själv drar gränserna. Men det är ändå punkt 14 i de pressetiska reglerna som måste gå först; "Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas." Nu visste i och för sig Expressen redan provresultatet men i lagens mening var han ännu inte dömd när namnpubliceringen skedde.

När man sedan läser Ola Lindholms egna kommentar och inlägg om händelseförloppet så verkar det ha pågått en häxjakt på honom från främst Expressens håll som med olika medel försöker att känslomässigt manipulera honom i försök att få honom att uttala sig om fallet genom att ringa på hans dörr hemma hos honom, skicka sms, ringa och maila och uppmuntra honom att uttala sig genom att använda sig av Sanna Brådings fall som man beskriver "blev en lång och gripande berättelse om vägen som ledde fram till kokain, en berättelse som gjorde det lättare att förstå och som kanske också hjälpte någon annan." Man försöker få honom att gå med på en intervju bland annat genom att säga att han får välja fritt om han vill uttala sig samtidigt som reportern säger att det "vore dock olyckligt, tror jag." Något som det väl är Lindholm som får avgöra först och främst. Man får samtidigt komma ihåg att det under en månads tid kallt räknat handlade om en dörrpåringning, 5 sms, 1 mail och ca 20 samtal. Vilket kan vara lite eller mycket beroende på hur man ser det.

Det man gör rätt i är att låta honom uttala sig i enlighet med paragraf 13 i de pressetiska reglerna, men när det börjar likna trakasserier och det är uppenbart att han inte vill uttala sig går man för långt.

Om man ser till de internationella principerna gällande etik följer man väl på sätt och vis den första där allmänheten har rätt till sanningen, den andra som handlar om journalistens objektiva verklighet och (dock väldigt skevt) den tredje som handlar om socialt ansvar. Den fjärde som handlar om journalistens integritet kan väl diskuteras, men man får väl anta att reportrarna ändå hör av sig till Lindholm frivilligt. Den femte principen har man också följt när man tillåter allmänheten att delta i debatten och även erbjuder Lindholm möjligheten gång på gång att förklara vad det är som har hänt. Den sjätte principen som handlar om privatliv och mänsklig värdighet tycker jag inte att man följer när han gång på gång avböjer att försvara sig och reportrarna ändå fortsätter att ringa. Den sjunde principen om respekt för allmänhetens intresse är också en tveksam punkt, det är nog ingen i Sverige som skulle svara att den INTE skulle kunna leva utan den här nyheten samtidigt som det kanske finns ett visst intresse, även om det INTE behöver vara detsamma som allmänintresse, för vad som har hänt. Något som triggas ytterligare när Lindholm nöjer sig med att neka till att han medvetet skulle ha tagit kokain men inte vill gå närmare på hur det faktiskt annars har gått till. Detta i program som Hübinette och i radions Medierna där han samtidigt vredgas över hur journalisterna har betett sig. De tre sista internationella principerna som handlar om respekt för olika kulturer, elimineringen av krig och främjande av demokratiskt kommunikations- och informationsflöde kan man bortse från i det här fallet.

Just vad gäller Ola Lindholm och den tidiga namnpubliceringen har Medievärlden nästintill fördömt detta här. Förtal är det vanligaste yttrandefrihetsbrottet och det är förbjudet att sprida information om personer som leder till missaktning, oavsett om uppgifterna är sanna eller falska (Anna Ehrlemark, Projektet Yttrandefri). Jag tycker att det är väldigt tveksamt huruvida publiceringen av detta är försvarligt på något sätt, vilket det bör vara för att man ändå ska genomföra en sådan publicering. Man kan visst se på andra liknande fall som just Sanna Bråding, som var programledare för ett ungdomsprogram på P3 när det avslöjades att hon använde droger, för att jämföra behandlingen av huvudpersonerna i de båda fallen. Även om jag är tveksam till huruvida hennes namn publicerades innan en dom hade kommit. Samtidigt blir det väldigt skenheligt när man läser Maria-Pia Böethius "Mediernas svarta bok" där det står att hon blev erbjuden hasch eller om det var marijuana av Expressens dåvarande chefredaktör, något som verkade vanligt förekommande. Så vad gäller den etiska principiella regeln om socialt ansvar och samhällets moral så kan man ju konstatera att den är högst dubbel. Man vill gärna knyta an till en samhällets förskräckelse som kanske inte finns samtidigt som man själv historiskt på Expressen åtminstone har levt på ett annat sätt än man numera lär.

Sett till de svenska pressetiska reglerna, då särskilt paragraf 7 som handlar om avvägning, så tycker jag att det är en punkt som saknas i de internationella reglerna. Avvägningen borde vara en viktig del för vilka nyheter som publiceras, och i fallet med Ola Lindholm så är det en del som ingen, avseende namnpubliceringen, har kunnat försvara eller egentligen förklara vilket ju gör det än mer oskäligt. Thomas Mattsson motiverade det hela mer eller mindre med att Lindholm är en offentlig person som är en förebild för barn och att han togs på offentlig plats och att han i och med det fick skylla sig själv. I paragraf 7 står det: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från en sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” Det står även i samband med 17:e paragrafen att den ansvarige utgivaren i varje publiceringsfall bör kunna motivera varför man har valt att publicera vissa uppgifter ifall någon skulle ifrågasätta dom. Något som jag inte egentligen tycker att Thomas Mattsson gör. Det är samtidigt svårt att föreställa sig vilka andra skäl än just att personen i fråga är offentlig som han skulle kunna anföra för sin sak i det här fallet.

En annan aspekt som väl kanske inte har med pressetiken att göra men som ändå är uppseendeväckande är att Expressen vet provsvaret av urinprovet innan Ola själv får veta något, enligt honom själv. Och detta läckage är något som han senare känner hindrar honom att uttala sig i rätten om hur han oavsiktligt ska ha fått i sig kokainet med hänvisning till att han vill att privatlivet ska hållas just privat. Han menar då att han upplever en rädsla för att hans svar eller misstanke om hur han har fått i sig kokainet ska läcka ut i pressen och därigenom besudla hans privatliv. Vare sig man nu vill tro på det eller inte så KÄNNS det ju onekligen som att rättssystemet gör fel när en polis genom meddelarskyddet, som ju främst är till för att avslöja oegentligheter inom de offentliga myndigheterna, helt lagligt kan ge tidningar sekretessbelagda uppgifter för lösnummerspengar, något som Thomas Mattsson inte heller har förnekat.

Summan av kardemumman är att jag inte hade publicerat hans namn till att börja med enligt de ovan givna orsakerna, jag hade heller inte publicerat den här "nyheten" på grund av att det är en skitnyhet, inte ens om det hade varit ökentorka i tidningsvärlden. Kanske, om jag var tvungen, en liten notis efter/om han hade fått sparken från sina jobb.